En tid kapslad i synthar och neon: Musiken och arvet efter ”G – som i gemenskap”

När Staffan Hildebrands ungdomsdrama ”G – som i gemenskap” hade biopremiär i februari 1983, blev den omedelbart ett samtalsämne och en kulturell markör för en hel generation. Filmen skildrade tre unga killars – Kim, Robban och Alexander – vacklande steg ut i vuxenvärlden i tidig 1980-talsmiljö. Men även om filmen i efterhand har diskuterats för sin tidstypiska naivitet och sociala realism, är det en sak som har överlevt tidens tand med glans: musiken.

Soundtracket till G är inte bara en samling låtar; det är en musikalisk tidskapsel som fångar den tidiga svenska synthpopen, den tidiga new wave-vågen och det tidiga 80-talets urbana stockholmsmelankoli.

Låtarna som definierade en era

Soundtrackalbumet ”Musik ur filmen G” samlade några av landets hetaste artister och mest tongivande musiker vid denna tid. Skivan fungerar som ett perfekt tvärsnitt av vad som lät “nytt och spännande” i Sverige i början av 1983.

1. Freestyle – ”Nattens dockor” och ”Hard to Handle”

Freestyle var vid det här laget etablerade giganter inom den svenska synthpopen efter jättesuccén med ”Vill ha dej”. Med låtar som ”Nattens dockor” bidrog de med polerade, dansanta syntslingor och en snygg popkänslighet som passade perfekt in i filmens nattklubbsmiljöer (bland annat den fiktiva klubben G, inspelad på legendariska Kolingsborg).

2. Eva Dahlgren – Drömmar, strömningar och intensitet

Eva Dahlgren medverkade med flera starka spår, däribland ”Drömmar av guld”, ”Strömningar” och ”Sexhets”, producerade tillsammans med Anders Glenmark. Dahlgrens röst tillförde en dramatisk tyngd och konstnärlig höjd till soundtracket. Hennes låtar balanserade skickligt mellan popkommersialism och den svårmodiga, poetiska svenskhet som präglade hennes tidiga karriär.

3. Nürnberg 47 – Det dekadenta mörkret

I filmen spelar Alexander i det fiktiva, lite mörkare och mer utmanande bandet Nürnberg 47. Bakom detta band döljer sig egentligen medlemmarna ur det inflytelserika kultbandet Reeperbahn (med Olle Ljungström i spetsen). Låtar som ”Hundarna brinner” och ”Spegelbild” skiljer sig markant från den ganska polerade popen; de bjuder på postpunk-aggression, vemod och en kantig konstnärlighet som gav filmen dess råa, urbana kant.

4. Barn och Nasa – Källarband och framtidsdrömmar

De fiktiva inslagen förstärktes av band som Barn (där bland annat en ung Niels Jensen fanns med på ett hörn) och Nasa (med medlemmar som Martin Fylking). Spår som ”Barnet i mig” och ”Nattens drömmar” andas äkta replokalsenergi och naiv skaparglädje.

Mer än bara musik – Ett kulturellt tidsdokument

Det som gör låtarna från G – som i gemenskap så speciella i retrospektiv är hur de speglar filmens tematik om identitetssökande, grupptillhörighet (gemenskap) och drömmar som krockar med den krassa verkligheten.

När man lyssnar på soundtracket idag hör man inte bara 1980-talets begynnande musikteknologi med trummaskiner och analoga synthesizers; man hör doften av asfalt efter sommarregn, tonårstokiga Stockholmsnätter, neonljus och den där specifika svenska ungdomen som ville bryta sig fri från generationerna före dem.